Vi kan nu med säkerhet konstatera att både Tunisien, Libyen och Egypten alla gjort sig kvitt sina despoter. Efter nyheten att Khadaffi gripits och dödats är nu sagan slut för tre synnerligen brutala diktatorer; Ben Ali, Khadaffi och Mubarak.
Men en hastig historisk tillbakablick visar att revolutionen knappast är över. Demokratiseringsprocesser är sällan det som sker på torgen utan det som sker i de vardagliga och mellanmänskliga situationerna. För vad är det diktaturer gör med människor? De skapar ett konstant tillstånd av skräck, osäkerhet och oförutsägbarhet. Skräck inför myndigheter och polisen, osäkerhet om det egna och familjens öde och oförutsägbarheten i rättsväsende och byråkrati. Konsekvensen blir alltid utplåningen av den mellanmänskliga tilliten. Och det är denna tillit som bygger fungerande samhällen. Att ”lära om” ett land från diktaturens mentalitet tillhör inte de enklaste utmaningar.
Med den insikten kan vi inte låta oss slå oss till tro när det kommer till Nordafrika. I det maktvakuum som uppstått kommer många försöka ge svar på människors mest basala frågor: vem ser till att det finns vatten i kranen, ljus i lampan och att det är rent och tryggt på gatan. Vi lurar oss om vi tror att det är helt självklart att det är demokrater som kommer ge de mest betryggande och lovande svaren.
I exempelvis Egypten har det muslimska brödraskapet, likt sina kamrater i systerorganisationen Hamas i Gazaremsan, länge profilerat sig som välfärdsislamister. Av den svenska islamologen Jan Hjärpe jämförbara med kristdemokraterna. Nu är inte jämförelsen särskilt rättvis mot Kristdemokraterna men den säger något om den islamistiska rörelsens utveckling. Såväl muslimska brödraskapet som Hamas har gett de mest trovärdiga svaren på de grundläggande frågorna. De har insett att man inte får människors tillit genom religiös dogmatism utan även som välfärdsförespråkare.
Därför är det en osäker utveckling som nu äger rum. Spillrorna av de mycket starka militärmakterna kommer spela en alltjämt stor roll i Tunisien och Egypten, säkerligen i kohandel med islamister som de måste förhålla sig till. I Libyen är det annorlunda, där har avsaknaden av en stabil militär gett landet andra och möjligen mer osäkra förutsättningar. I Egypten är det uppenbart att militären inte skyr några medel för att säkerställa sin position. Massmorden på kristna kopter visar att man inte har något emot att spela rollen som populist och spela ut grupper mot varandra.
Euforin lägger sig och vardagslunken återvänder. Vad som nu vore ett politiskt misstag från liberaler är om vi vände bort våra ögon och antog att arbetet var färdigt. Nu, mer än någonsin behövs det internationellt tryck på exempelvis Egypten för att säkerställa demokratiska fri och rättigheter. Nordafrika är inte Östeuropa, förutsättningarna är annorlunda och de största utmaningarna ligger troligtvis framför de människor som tagit de första stegen mot frihet och välstånd.
Adam Cwejman,
Förbundsordförande Liberala ungdomsförbundet
Läs mer om de senaste uppgifterna kring det inträffade här: DN, SvD.
